Svenska Dagbladet - Mar 26, 2012
Surrealistiskt förfall utan romantik
I centrala Reggio Emilia hittade konstnären och fotografen
Hyun-Jin Kwak ett storslaget palats i skoningslöst förfall.
Hennes konstprojekt blottlägger en samlares smärtsamma historia
men lyfter också fram en tillåtande kultur.
Det Barbieriska palatset hyser
fem seklers historia och årtionden av duvskit.
- När jag hittade stället blev
jag överrumplad av estetiken, utifrån såg jag väldigt lite.
När jag till slut kom in var det något helt annat, det var
slående tragiskt, säger Hyun-Jin Kwak.
De bilder och den film som hon nu visar på Fotografins hus på Skeppsholmen i Stockholm och som bildar stommen i boken ”The island - A case study of a collector's mind” rymmer heller inte ett uns av ruinromantik. Med en närmast saklig precision skildrar hon sönderfallande bjälklag, havererade renoveringsansatser och en manisk samlares övergivna bråte. I de en gång storslagna rummen härskar fientliga duvor.
- Det är duvor i olika stadier,
från nyfödda till döda och mumifierade. Allt är täckt av
duvskit som finns i luften du andas. Det var väldigt
krävande att vara där och att hela tiden se något som blivit
så förstört.
”Heterotopia”, är det postmoderna term hon använder, ombedd att förklara sitt intresse för det sönderfallande palatset. Först och främst ett ord för annorlundaskap, tycker hon, men också för att beskriva miljöer med många lager, där mentala rum kan sägas existera parallellt med de fysiska. Vanligtvis jobbar Hyun-Jin Kwak mycket med iscensatt fotografi, i Casa Barbieri hittade hon verkliga miljöer som var närmast surrealistiska. - Det fanns ingen gräns mellan det verkliga och overkliga, mellan det iscensatta och det som inte var det.
Ägaren, Francesco Barbieri, bor
kvar. Han undrade om hon var intresserad av galna människor,
men en galen person i ett sådant här hus hade varit helt
logiskt och därför inte särskilt intressant för ett
konstprojekt, resonerar Hyun-Jin Kwak.
- Jag frågade honom några känsliga frågor och han var väldigt klar. Han gör inte det här med flit, men han är helt medveten om situationen. Vilken är hans förklaring?
- Han har tappat kontrollen. Ett
sådant här ställe kräver stora resurser, och när det väl
börjat förfalla kan det gå väldigt snabbt. Bara på tio,
tjugo år kan det se ut som en total ruin.
Ägaren och hans lilla familj bor på den lilla yta som en gång var tjänstebostad, i dag de enda rum som inte har klassas förbjudna på grund av säkerhetsskäl. Inte heller han stod ut med åsynen av de en gång så vackra festsalarna, utan vände om när Hyun-Jin Kwak öppnat upp dem inför sin fotografering. Avgörande för Hyun-Jin Kwak var också palatsets placering, mitt emot Credem-bankens tjusiga kontor där fashionabelt klädda människor rör sig dagligen. Om Francesco Barbieri förmådde släppa ifrån sig familjearvet skulle han bli en rik man. I länder som Sverige hade myndigheterna för länge sedan gripit in och tagit kontrollen över en liknande egendom, framhåller Hyun-Jin Kwak. Förfallets blotta existens hade varit otänkbar.
- Men Reggio Emilia har en
väldigt tillåtande kultur. Det är en rik stad som tar emot
flest invandrare i hela Italien. Palatsets, stadens och
landets historia står i relation till varandra, och till
slut fick jag ändå ett slags svar på hur det här mystiska
palatset kunde existera.
|