Utställningen baseras på bland annat research och intervjuer kring ett nedgånget palats och dess invånare i hjärtat av Reggio Emilia, bara några stenkast från stadens torg. Hyun-Jin Kwak kom i kontakt med byggnaden när hon var i staden första gången 2008 och trodde liksom många av stadens invånare att det var öde. Byggnaden uppfyllde alla kriterier för ett övergivet hus då tomten var fylld av gamla övervuxna byggmaterial, skräp och bråte. På de låsta järngrindarna satt en skylt med texten ”keep out”. Trots detta visade sig att palatset faktiskt var bebott av en man på 60 år som heter Francesco, hans unga kubanska fru och deras nyfödda son. Huset har varit i Francescos familjs ägo i många generationer och det är han som initierat olika renoveringsprojekt som aldrig fullföljts. Francesco har också problem med att göra sig av med tillhörigheter och han samlar på saker och släpar hem det som många förmodligen skulle kalla skräp. Det är dessa människor och palatsets öde som Kwak följt mellan 2008 och 2010, och genom olika medier har detta resulterat i en nästintill episk historia.

 

Hyun-Jin Kwak undersöker huset och familjens historia samt även perceptionen av huset som en avvikelse från den sociala normen genom medier som video, undersökningar, intervjuer samt arrangerat fotografi. Fotografierna blir dock extra viktiga i utställningen eftersom de drar in betraktaren genom en nästan magisk utstrålning. Eftersom Kwak arbetar med arrangerat fotografi liknar motiven övergivna teaterscener från svunna tider där skådespelarna sedan länge dragit vidare. Hon blandar motiv som ruttnande bjälklager och enorma samlingar trasiga och oigenkännliga ting med andlöst vackra fresker och takmålningar. Det är nästintill omöjligt och absurt att tänka sig att någon faktiskt bor i dessa miljöer, inte bara för att de praktiskt verkar obeboeliga utan även på grund av det vemod som Kwak förmedlar med bilderna. Även bilderna av innergården och fasaden speglar detta vemod med byggmaterial och gamla cementblandare övervuxna av murgröna. Den djungel och vildvuxenhet som tränger sig på palatset påminner betraktaren om tidens obändighet och vägran att stanna för någon. Fasaden är täckt av byggställningar och byggplast som hänger i trasor likt seglen på ett stormhärjat skepp. Det finns något poetiskt i varje bild, vilket också förstärks eftersom vi betraktare vet historian bakom bilderna och framför allt invånarnas öde.

 

”The Island – A case study of a collectors mind” påminner om Gregory Crewdsons serie ”Sanctuary” från 2010 vilken fanns till beskådning på Kulturhuset för en tid sedan. Här är motiven Cinecittà, filmstaden utanför Rom som byggdes under Mussolinis tid och invigdes 1937. Flera delar förstördes i brand 2007 och de bilder Crewdson med sin filmiska kamerablick presenterade var av platser som, liksom i Kwaks bilder, känns sedan länge övergivna. Trots den kunskap man som betraktare har av det faktum att människor faktiskt rör sig och existerar i dessa miljöer gör den fototeknik som både Crewdson och Kwak använder sig av, den arrangerade och filmiska estetiken, att bilden mer känns som målning än fotografi.

 

Man får dock inte glömma att Hyun-Jin Kwaks projekt är högst multimedialt. Konstnären Magnus Bärtås har skrivit en essä om ämnet baserat på upplevelser och undersökningar och författaren Gabriella Håkansson har skrivit en fiktiv historia kring projektet. Dessa båda texter finns med i utställningens bok och Kwak menar att de inte enbart finns med som illustration till bilderna, utan står som verk i sig själv. Utställningen på Fotografins hus är ett absolut måste och skynda dit, den varar bara till den 28 april.