Det är herrgårdskopian på taket som föranleder utställningen med den finurliga titeln, ”Ett riktigt hem – en replik på en replik”, som är ett intelligent grepp på fenomenet hem och hur vi skapar det.

I första rummet vrider och vänder Carl-Oskar Linné på sammanhanget hem och identitet. Strama gipsskulpturer på golvet symboliserar ett miljonprogramsområde. Konstnären, som själv flyttade runt mycket som barn, utforskar med text och fotografier vad olika bostadsområden kommunicerar – och vad människor redan som barn bildar sig för uppfattning om människor, baserat på husens utformning.

Fotokonstnären Aida Chehrehgosha, tar i det upprörande verket ”Det här är erat fel” upp begreppet hem. ”Jag associerar det med mitt barndomshem, vilket är förknippat med otrygghet och olust”, skriver hon. Tyvärr skulle den enda bild som presenteras här, ett sovrum tomt på människor, där ljuset flödar in på den slitna heltäckningsmattan, vinna på att presenteras tillsammans med de andra i serien – där känslan av obehag under ytan är betydligt starkare.

Meta Isæus-Berlin, som på senare år övergivit installationskonsten för måleriet, är en mästare på att gestalta rumsliga miljöer. Även hon uppehåller sig vid minnet, i verket ”Återblickens transparance” (2004). Den underbart drömska installationen fyller hela rummet på andra våningen. Jag blir sittande en lång stund på bänken i dörröppningen för att betrakta möbelskulpturerna i skir vit organza, upphängda i tunna trådar. Sängar, fåtöljer, stolar, en lampa. Ett rum får här gestalta själva livet. Liksom man fortfarande kan framkalla en bild av möbler som en gång stått i ett rum, befolkas ens tankevärld av de personer, föremål och händelser som inte finns med längre, huller om buller.

Palazzo Barbieri i den italienska staden Reggio Emilia, som Hyun-Jin Kwak har dokumenterat under flera års tid, är ett ytterst pikant fall av förfall. En del vill kalla det ruinromantik – men det här är mer än så. Jag rekommenderar alla att läsa Magnus Bärtås förord i boken som ger en presentation av både Francesco Barbieri, som bor i palatset, och av staden Reggio Emilias historia (dessutom innehåller boken en rafflande novell av författaren och DN-skribenten Gabriella Håkansson, om hur antikvitetsamlande kan få fatala konsekvenser).

Hyun-Jin Kwaks fascinerande verk skildrar en person, ett fenomen, som ligger så långt från det moderna västerländska samhällets normer man kan komma. Hon väcker frågor som rör det för oss så centrala begreppet ordning – vad betyder det att samla? Varför sorterar och klassificerar man sina samlingar? Vad kännetecknar den som inte gör det? Det är på många sätt avvikande att bygga en gyllene konsthall med en herrgårdskopia på taket. Men Barbieri hade förmodligen inte fått hållas mitt i en svensk stad. Till palatset i Reggio Emilia har polisen endast kommit en gång – när grannarna klagat på att han hyste marockanska flyktingar på en av våningarna, bland duvorna.