Dagens Nyheter - Apr 19, 2012Hemmet - trygghetehs och skräckens borgTolv konstnärer undersöker fenomenet hem med spännande infallsvinklar. Men de får för lite utrymme på Sven-Harrys konsthall, tycker Julia Svensson.
Hyun-Jin
Kwak
”The Island - A case study of a collectors mind”
Fotografins hus, Stockholm. Visas t o m 28/4
Att byggmästaren Sven-Harry Karlsson på toppen av
sitt gyllene konsthus vid Vasaparken låtit bygga en exakt
rekonstruktion av sitt hem, herrgården Ekholmsnäs på Lidingö, är
på en gång lite tossigt och härligt. Den svenska konsthistorien
får onekligen fler dimensioner i en hemmiljö – som att den bruna
soffan i vardagsrummet har specialdesignats för att matcha
tavlorna från Carl Fredrik Hills sjukdomsperiod.
Samtidigt har Sven-Harry på sätt och vis förvandlat sitt liv till
ett konstexperiment: är ett artificiellt hem också ett hem? Det
förtäljer inte historien. Men han bor i en lägenhet i samma hus, och
enligt uppgift drar han sig ibland tillbaka för att titta på fotboll
bland Hillmålningarna. När den öppna spisen inte fungerade placerade
han nämligen en tv i hålet.
Det är
herrgårdskopian på
taket som föranleder utställningen med den finurliga titeln,
”Ett riktigt hem – en replik på en replik”, som är ett
intelligent grepp på fenomenet hem och hur vi skapar det.
I
första rummet vrider och vänder Carl-Oskar Linné på
sammanhanget hem och identitet. Strama gipsskulpturer på
golvet symboliserar ett miljonprogramsområde. Konstnären,
som själv flyttade runt mycket som barn, utforskar med text
och fotografier vad olika bostadsområden kommunicerar – och
vad människor redan som barn bildar sig för uppfattning om
människor, baserat på husens utformning.
Fotokonstnären Aida
Chehrehgosha, tar i det upprörande verket ”Det här är erat
fel” upp begreppet hem. ”Jag associerar det med mitt
barndomshem, vilket är förknippat med otrygghet och olust”,
skriver hon. Tyvärr skulle den enda bild som presenteras
här, ett sovrum tomt på människor, där ljuset flödar in på
den slitna heltäckningsmattan, vinna på att presenteras
tillsammans med de andra i serien – där känslan av obehag
under ytan är betydligt starkare.
Meta Isæus-Berlin, som på senare år övergivit installationskonsten
för måleriet, är en mästare på att gestalta rumsliga
miljöer. Även hon uppehåller sig vid minnet, i verket
”Återblickens transparance” (2004). Den underbart drömska
installationen fyller hela rummet på andra våningen. Jag
blir sittande en lång stund på bänken i dörröppningen för
att betrakta möbelskulpturerna i skir vit organza, upphängda
i tunna trådar. Sängar, fåtöljer, stolar, en lampa. Ett rum
får här gestalta själva livet. Liksom man fortfarande kan
framkalla en bild av möbler som en gång stått i ett rum,
befolkas ens tankevärld av de personer, föremål och
händelser som inte finns med längre, huller om buller.
I vart och ett av verken skymtar spännande infallsvinklar,
ofta politiska, vilket är särskilt markant i ”Handbok för
hemlösa”, Per Hasselbergs humoristiska dokumentation av
svårigheterna med att folkbokföra sig i en husvagn – en
kommentar till bostadspolitiken i Stockholm.
Tyvärr känns det alltför ofta som att de bara
skrapar på ytan. När
tolv konstnärer ska samsas om utrymmet blir det smärtsamt
tydligt hur litet museet i själva verket är – och hur dåligt
det därför passar för grupputställningar.
Därför är det en
fröjd att Hyun-Jin Kwaks ”The island. A case study of a
collectors mind”, utöver det lilla brottstycket på
Sven-Harrys, också går att se i sin helhet på Fotografins
hus.
Palazzo Barbieri i den italienska staden Reggio Emilia, som
Hyun-Jin Kwak har dokumenterat under flera års tid, är ett
ytterst pikant fall av förfall. En del vill kalla det
ruinromantik – men det här är mer än så. Jag rekommenderar
alla att läsa Magnus Bärtås förord i boken som ger en
presentation av både Francesco Barbieri, som bor i palatset,
och av staden Reggio Emilias historia (dessutom innehåller
boken en rafflande novell av författaren och DN-skribenten
Gabriella Håkansson, om hur antikvitetsamlande kan få fatala
konsekvenser).
Det är ett skrotupplag, om än ett vackert sådant, som träder
fram på Hyun-Jin Kwaks bilder. Gamla cyklar, madrasser, däck
och takpannor ligger i väldiga osorterade travar bland
romerska valv och pelare. På innergården håller murgrönan på
att ta över, palatsets hastigt rämnande insida har duvorna
tagit i besittning. På något ställe syns resterna av en
vacker fresk.
Hyun-Jin Kwak inspirerades till verket när
hon höll på med ”Girls
i a uniform”, som handlade om unga flickor i det moderna och
disciplinerade Korea. ”The island. A case study” är
disciplinens antites. Francesco ärvde palatset av sin far
och bor med sin fru och sin lille son i den del som ännu är
beboelig. Liksom Sven-Harry Karlsson är han en samlare – med
en monumental skillnad: han tappade kontrollen och har till
och med suttit i fängelse för att ha råkat köpa stulna
antikviteter.
Hyun-Jin Kwaks fascinerande verk skildrar en person, ett
fenomen, som ligger så långt från det moderna västerländska
samhällets normer man kan komma. Hon väcker frågor som rör
det för oss så centrala begreppet ordning – vad betyder det
att samla? Varför sorterar och klassificerar man sina
samlingar? Vad kännetecknar den som inte gör det? Det är på
många sätt avvikande att bygga en gyllene konsthall med en
herrgårdskopia på taket. Men Barbieri hade förmodligen inte
fått hållas mitt i en svensk stad. Till palatset i Reggio
Emilia har polisen endast kommit en gång – när grannarna
klagat på att han hyste marockanska flyktingar på en av
våningarna, bland duvorna.
Julia Svensson
|